Neurofilament en nyckel för att ställa rätt diagnos vid misstänkt ALS
Genom att mäta neurofilament i blodet kan det bli möjligt att tidigare ställa diagnosen ALS. Detta kan möjliggöra att bromsmedicin sätts in innan muskler förtvinat.
Det visar en studie från Umeå universitet och Göteborgs universitet.
Amyotrofisk lateralskleros (ALS) är en icke-botbar neurodegenerativ sjukdom som innefattar förlust av nervceller i både hjärnan och ryggmärg vilket i sin tur leder till muskelsvaghet och muskelförtvining. Inom två till fyra år efter symtomdebut har majoriteten av de drabbade avlidit medan omkring tio procent av de patienter som fått diagnosen ALS överlever i över tio år efter det att de första tecknen av sjukdomen visat sig.
Men ALS är även en sjukdom som är svår att diagnostisera, framför allt i det tidiga sjukdomsstadiet där symptomen kan vara lindriga och likna dem från ett antal andra sjukdomar (så kallade ”ALS mimics”).
– Det är tyvärr inte ovanligt att patienter genomgår en lång utredning och att de trots det får en felaktig diagnos. Att diagnosen är felaktig visar sig ibland först vid en efterföljande obduktion, säger Arvin Behzadi, doktorand vid Umeå universitet och AT-läkare vid Örnsköldsviks sjukhus.
Han är även en av två förste författare till en studie som visar att mätningar av neurofilament i blod och ryggmärgsvätska kan vara en väg för att tidigare och säkrare ställa diagnosen ALS.
Studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports innefattar retrospektiv analys av sparade blod- och ryggmärgsvätskeprover från 287 patienter som remitterats till Neurologiska kliniken vid Norrlands universitetssjukhus för misstänkt ALS-sjukdom. Efter en omfattande utredning kunde ALS-diagnos ställas för 234 av dessa och gemensamt för dem var att de hade signifikant högre halter av neurofilament i både ryggmärgsvätskan och i blodet än vad de som inte fick diagnosen ALS hade.
Hög träffsäkerhet
De kunde även visa att på en hög korrelation av neurofilament i blod och i ryggmärgsvätska hos patienter med ALS. Det betyder att mängden neurofilament i blodet på ett tillförlitligt sätt återspeglar mängden neurofilament i ryggmärgsvätska.
– Vi kan därmed med hög "träffsäkerhet" urskilja ALS från andra neurologiska sjukdomar.
De högre värdena av neurofilament vid ALS misstänks även indikera ett mer aggressivt sjukdomsförlopp och kortare överlevnad efter symtomdebut. Studien visade även på skillnader i koncentrationen av neurofilament mellan olika typer av ALS-sjukdom.
– Exempelvis har patienter med symtomdebut i huvud- och halsregionen både högre nivåer av neurofilament i blodet jämfört med patienter som debuter med symtom i en arm eller ett ben. Därför finns en risk att de riskerar ett mer aggressivt sjukdomsförlopp och en kortare överlevnad. Vi har dessutom kunnat kartlägga skillnader i halter av neurofilament och skillnader i överlevnad vid de två vanligaste mutationerna vid ALS.
Att hitta neurofilament i ryggmärgsvätska och blod är inget onormalt, det är snarare en naturlig process av att nervceller dör. Halterna av neurofilament ökar dessutom i takt med stigande ålder. Däremot finns det gränsvärden för hur höga värdena ska vara. Ett förhöjt värde kan således vara ett tecken på en sjukdom som påverkar nervsystemet.
– Det vi har gjort är att visa att neurofilament vid ALS på gruppnivå ligger högre än många andra neurologiska sjukdomarna som har ingått i vår studie.
Resultaten skapar möjlighet för diagnostik och behandling
Resultaten från studien kan komma att få betydelse för diagnostik, estimering av prognos, behandling och kliniska läkemedelsstudier. Inte minst eftersom blodprovstagning är enklare att utföra till skillnad från lumbalpunktion som krävs för att komma åt ryggmärgsvätska. Mätning av neurofilament med hjälp av blodprovstagning kan i sin tur möjliggöra mätningar med tätare intervall jämfört med lumbalpunktion för bedömning av terapeutisk effekt vid kliniska läkemedelsprövningar.
– I framtiden skulle primärvården även kunna använda blodprov för mätning av neurofilament vilket även skulle kunna möjliggöra framtagning av standardiserade vårdförlopp för neurologiska sjukdomar. Halten av neurofilament skulle, tillsammans med fynd vid klinisk neurologisk undersökning av läkare inom primärvården, kunna utgöra underlag i de remisser som skickas till neurologmottagningar, säger Arvin Behzadi.
– Det skulle även göra det möjligt att screena kända bärare av sjukdomsanlag för ALS för att tidigare kunna påbörja läkemedelsbehandling med bromsmediciner hos den som utvecklar sjukdomssymtom i muskler.
Arvin Behzadi kommer nu att inom ramen för ett doktorandprojekt att fortsätta att forska på biomarkörer som kan vara användbara för diagnos och prognos vid ALS.
Kort om studien
Studien, som är ett resultat av ett samarbete mellan forskare vid Umeå universitet, Norrlands universitetssjukhus, Göteborgs universitet och Sahlgrenska Universitetssjukhuset bygger på mätningar av proteinet neurofilament i ryggmärgsvätska och i blod. Mätning av neurofilament i blodet har blivit möjligt på senare år eftersom neurofilament förekommer i mycket låga halter i blodet jämfört med halterna i ryggmärgsvätskan.
I studien ingår 287 forskningspersoner där 234 av dessa fått diagnosen ALS. Resultaten visar att mängden neurofilament i blodet återspeglar mängden neurofilament i ryggmärgsvätska på ett tillförlitligt sätt hos patienter med ALS.
Metoden kan användas för att hitta misstänkta fall av ALS och även underlätta urskiljningen av patienter med ALS från patienter som har en annan sjukdom som kan likna ALS i det tidiga skedet.
Höga värden av neurofilament i både ryggmärgsvätska och i blodet är förknippat med sämre överlevnad vid ALS.